När jag var yngre fanns det ett forum som jag "hängde" mycket på. Forumet var från början dedikerat till sångerskan och pianisten Tori Amos, men blev med tiden mer ett tillhåll för människor över hela världen som lärt känna varandra just genom forumet. Många åkte land och rike runt för att träffa varandra och gå på konserter tillsammans.

Igår när jag tittade igenom min Tori Amos-samling i cd-hyllan kom jag att tänka på forumet som jag säkert inte varit inne på en enda gång på säkert 1,5 år. Jag bestämmer mig för att klicka mig in och se vilka som fortfarande finns kvar och vad som har hänt i folks liv sedan sist. Väldigt chockad blir jag när jag ser att en amerikansk tjej som var väldigt aktiv på forumet precis nyligen har gått bort i en tragisk flygolycka. Det finns länkar till både minnesartiklar om henne och hennes pappa (som också gick bort i samma olycka), samt bilder från begravningen, blommor, kistor... Det är en så konstig känsla.

Jag lärde visserligen aldrig känna den här tjejen speciellt väl. Men hon hade så mycket planer för sitt liv. Hon hade precis blivit färdig lärare och hade planerat in en volontärresa till Kina för att jobba med små barn där hon skulle ha varit nu. Dessutom skulle hon snart gifta sig. Man kan tydligen göra upp en massa planer för sitt liv, men egentligen kan man inte planera framtiden alls... Det känns så främmande när någon går bort så plötsligt och alla ska vi någon gång dö... Jag vet inte hur man ska hantera sådana tankar egentligen, om det bästa är att tränga bort dem och bara försöka leva ett så gott liv som möjligt den tiden man har...