Vi går nu in på tredje dagen som Sambon hållit sig isolerad i vardagsrummet av rädsla för att bli smittad av min vinterkräksjuka. Till en början tyckte jag att det var gulligt och jag förstod att han var rädd och ville göra allt för att slippa bli sjuk eftersom det är så jobbigt. Men nu börjar det gå för långt!

Han äter ingenting förutom flytande kost, han går knappt ut i resten av lägenheten, jag har fått sköta allt hushållsarbete som disk, tvätt, blomvattning, städ och handling - trots att det är jag som är sjuk och han som är fullt frisk (men han tog hand om mig jättefint när jag var sjuk, gav mig allt som jag bad om, så jag ska absolut inte döma ut honom för hårt)! Han ryggar tillbaka om jag går för nära och har helt felaktiga uppfattningar om vad en magsjuka är, t ex säger han saker som "jag hade en sur uppstötning igår kväll så jag är nog magsjuk nu". Han vill inte ens tända lampan, som att den skulle ha någon betydelse?

Jag börjar bli galen! Eller överreagerar jag?