Gruppbild från gårdagen! På bilden kan vi se Sambon, Stella (barndomskompis till min kusiner) med sin Nisse bakom sig, Pierre Wilén (regissör), i grå klänning min kusin Disa, bakom henne till vänster Pierre Wilén (regissör), bakom till höger Johan Andersson (skådespelare från filmen). I lila har vi Stenkastaren och bredvid hennes man Tony. Puh, jag kanske borde ha bett dem att stå på en rak rad bredvid varandra, allra helst med stora namnskyltar.

Värt att nämna är också Per Graffman (som alla kände igen, men ingen kunde namnet på) var där och att jag satt precis bakom honom i biosalongen! Men eftersom jag inte har någon som helst koppling till honom vågade jag inte be honom att vara med på kortet.

Såhär ser alltså Lisbeth Salander ut i filmatiseringen av Milleniumtriologin! Alla som har läst böckerna har säkert någon tydlig bild av Lisbeth, inklusive jag... Men jag måste säga att det inte riktigt var så här. Det är någonting som inte klaffar, men vad? Jag ser Noomi Rapace med lite väl perfekt ögonskugga för att vara Lisbeth? Kanske handlar det om åldern också, nämns det inte att folk tror att Lisbeth inte är en dag över 14? Jag tror inte att kvinnan på bilden är en dag under 30, och Noomi är också just 30 år gammal.

Men i vilket fall som helst ser jag fram emot att se filmen och jag är övertygad om att Noomi är väldigt duktig och kommer att göra karaktären rättvisa ändå!

Bild från Aftonbladet.

Vi går nu in på tredje dagen som Sambon hållit sig isolerad i vardagsrummet av rädsla för att bli smittad av min vinterkräksjuka. Till en början tyckte jag att det var gulligt och jag förstod att han var rädd och ville göra allt för att slippa bli sjuk eftersom det är så jobbigt. Men nu börjar det gå för långt!

Han äter ingenting förutom flytande kost, han går knappt ut i resten av lägenheten, jag har fått sköta allt hushållsarbete som disk, tvätt, blomvattning, städ och handling - trots att det är jag som är sjuk och han som är fullt frisk (men han tog hand om mig jättefint när jag var sjuk, gav mig allt som jag bad om, så jag ska absolut inte döma ut honom för hårt)! Han ryggar tillbaka om jag går för nära och har helt felaktiga uppfattningar om vad en magsjuka är, t ex säger han saker som "jag hade en sur uppstötning igår kväll så jag är nog magsjuk nu". Han vill inte ens tända lampan, som att den skulle ha någon betydelse?

Jag börjar bli galen! Eller överreagerar jag? 

Jag får ändra min presentationstext högst upp, för idag är det första dagen på termin fem. Kanske inte bästa starten för mig, jag sitter hemma och pluggar i stället för att gå på dagens föreläsning. Jag hade ställt väckarklockan och gick upp, trots minimal sömn och en massa illamående. Men när jag knappt kunde öppna byrån för att ta ut kläderna jag skulle ha på mig fick jag erkänna för mig själv att det nog var bäst att jag stannar hemma idag också. 

Det var en himla långdragen sjukdom det här. Kan vi inte bestämma att vi avskaffar det här caliciviruset eller vad det heter nu?

Är detta verkligen intressant och relevant? Johan Palm, före detta Idol-deltagare, slår sönder ett pepparkakshus som ser ut som Brad Pitts och Angelina Jolies nya hus. Varför? Hur kommer de på sådana saker på Aftonbladet? Det finns väl ingen som helst koppling mellan Johan Palm och Brangelina, dessutom är väl inte pepparkakshus det mest aktuella i mitten av januari? 

Eller bryr jag mig i onödan?

Men det allra värsta med att ha haft vinterkräksjukan är att jag inte har orkat ta hand om hemmet. Disken har jag inte ens vågat titta på och Sambon är knappast i skick att röra vid någonting som en magsjuk person har fört till sina läppar. Så på diskbänken i Ghettot kan vi alltså finna GÅRDAGENS kvällsdisk helt orörd. Imorgon när jag vaknar upp kommer jag alltså att finna disk som är TVÅ DAGAR gammal. Jag bara ser hur programledarna i "Rent Hus" stormar in, spänner ögonen i mig och säger något i stil med: "Åh herregud så det ser ut här, vet du inte att du kan locka till dig ohyra?". 

PS: Jag vet att detta är ganska ohälsosamt och jag önskar att jag kunde ta och strunta i disken då och då, det är charmigt och visar att man har viktigare i livet att bry sig om. Men jag fungerar inte så helt enkelt!

Jaha, i dag har jag haft den ökända vinterkräksjukan. Jag kan inte påstå att jag mår så bra just nu, har ganska hög feber och ont överallt, men det värsta är i alla fall över! Det som känns väldigt tråkigt är att Lillkillen fick åka hem när jag insjuknade, och inte kunde stanna kvar till imorgon som det var tänkt, men vad ska man göra... 

Det som räddade mig i förmiddags när illamåendet var som värst var Morgonpasset i P3 där de gick igenom P3-guldgalan som jag tyvärr bara fick se första halvtimmen av, men som verkade väldigt bra! Det roligaste var att lyssna på liveuppträdandet med Detektivbyrån, Hello Saferide och min sanitetsporslinskollega Markus Kruunegård som fick ha en hink på scenen eftersom han också var magsjuk. Men han behövde inte använda den, och det märktes inte att han var sjuk när han drog igång "Jag är en vampyr" som var bästa låten enligt mig och P3-guldröstarna.

Som jag har nämnt innan så är Sambon otroligt rädd för att bli magsjuk, så att bo tillsammans med en magsjuk stackare under dagen var väl ingen höjdare. Några interventioner han har utfört idag för att slippa bli sjuk är: satt med balkongdörren vidöppen i flera timmar (det blev otroligt kallt i lägenheten) och svalt en mindre näve rosépepparkorn (vi hade ingen vitpeppar) hela. Men han har också tagit hand om mig på ett förträffligt sätt och om (när) han blir sjuk ska jag ta hand om honom minst lika bra. Min mamma har också tagit hand om mig på elektroniskt vis, genom att skicka många peppande och gulliga sms och det är jag väldigt tacksam för!

Jag brukar ha lite allmän ångest över allt hemskt som kan hända. Kroniska sjukdomar, bilolyckor, bränder, vansinnesdåd... Men idag på stan så fick jag ett tecken, på Designtorget av alla ställen. Det var en kylskåpsmagnet där det stod:

En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar gör vi det inte.

Sant det! Så ska man nog tänka.

Haha, jag känner hur ointressant den här bloggen är... Mina läsare har nu fått följa:

1. en tjej blir arg på en busschaufför och skriver ett brev

2. en tjej får svar på ett brev

3. en tjej får åka buss gratis två ggr

Men så kan det vara i ett liv!

Ho ho ho, man kan verkligen göra tävling av allt! Jag sitter och skriver på datorn och Animal Planet råkade stå på i bakgrunden. Programmet som visas heter "Groomer has it" och är någon slags dokusåpetävling där olika hundrimmare ska tävla om att just bäst på att trimma hundar. Vad vinnare får vet jag inte, men det verkar vara väldigt viktigt för alla inblandade att vinna, så det är säkert någonting otroligt fint.

Ljudeffekterna, filmningen, deltagarnas ansiktsuttryck och programledarens röstläge vittnar alla om att detta är blodigt allvar. En kille från slummen berättar om att hundtrimningen har räddat hans liv. En kvinna berättar om att hundtrimningen mest är en hobby för henne och att hon har ett annat heltidsjobb. En medtävlare svarar då att en person som inte lever för hundtrimning inte passar i den här tävlingen och att alla som inte kan ge allt måste åka hem! Till slut står alla tävlare inför en jury och ska visa en garnhund de byggt som en del i ett tävlingsmoment. En killes garnhund har tappat ena benet och juryn är chockade och förfärade.

Spännande va?

Vi satt och halvitittade lite på Grammisgalan igår. Först blev jag arg på Kleerup som gick upp full på scenen och klagade på polisen som bötfällt honom när han kissat på allmän plats...?? Är det allt man har att säga när en jury, och framför allt folket, har röstat att man ska få ett jättefint pris? Om han tänker efter så är det kanske inte så trevligt att ha kiss på allmäna platser. Detta satt jag och störde mig på och Sambon anmärkte på att jag var lite tantig, men att det var o.k.

Sedan blev jag ledsen när Esbjörn Svensson trio vann en Grammis och två bandmedlemmar fick gå upp utan Esbjörn eftersom han gick bort förra året i en dykolycka. Det var så sorgligt!

Oj vad länge jag har varit ledig nu, ända sedan förra året (hö hö hö). 19 december närmare bestämt. Och det har varit underbart! Men imorgon är det tillbaka till vardagen igen, vi har seminarium och jag måste börja skriva på hemtentan.

Det känns lite konstigt att allt ska bli som vanligt igen efter en så skön ledighet. Men det blir bra. Vi har många intressanta kurser och roliga saker att se fram emot. Tjoho!

Som man kunde läsa på julafton så fick jag och Sambon en Paris-resa. Vi bestämde oss ganska snabbt för att vi skulle åka i april eftersom vi har hört att man absolut måste möte våren i Paris någon gång i livet och att april är den finaste vårmånaden där. 

Vi halvbokade biljetter i slutet av april, en liten chansning eftersom jag fortfarande inte fått mitt schema för kursen som går då. Men för säkerhets skull kollade jag förra terminens schema för att se att det inte skulle bli några större problem, men upptäckte då att de hade obligatoriska moment nästan varje dag. Att vara borta en vecka skulle antagligen leda till att jag inte klarar kursen, vilket det inte är värt. Så nu har vi bestämt att vi åker i början av juni i stället, när terminen precis har slutet. 

Paris i juni kan väl inte vara så pjåkigt heller?

Igår var jag och hälsade på hemma hos familjen och då hör det självklart till att man gosar och myser med syskonen. Bland annat hade jag kram- och pusskalas med Lillasyster som för övrigt gav mig den bästa halvtimmen på min vecka - då hon dansade disco till Hitz for Kidz-dvd:n! På eftermiddagen idag fick jag ett sms från min mamma, innehållet var ungefär "Lillasyster är jättesjuk i vinterkräksjukan". 

Det är väldigt synd om Lillasyster, det får man inte glömma! Men för min del är det väl bara att börja vänta på att insjukna. Sambon är livrädd för kräksjukor, så jag vågar inte yttra någonting om min troliga smitta. Hur lång inkubationstid kan det vara? Jag gissar på att jag börjar kräkas imorgon kväll...

Såhär kunde jag finna min duktige Sambo igår: frostandes av frysen. (Vad det röda längst ner är behöver vi inte tala om, men det är inte blod.) När bilden togs rann allt vatten ner på plåten och genom rännan ner i kastrullen. En minut senare började vattnet spruta från alla håll, men ja, han klarade det!