Jag har nu fått svar på mitt mail. Eftersom säljaren fortfarande ligger på sjukhus och dessutom bor utomlands så kan jag ju inte få byxorna. Så det var det. Jag får försöka överleva utan dem.

För ett tag sedan skrev jag om att jag vann ett par Filippa K-jeans för två kronor på en tradera-auktion. Jag fick mail av säljarens sambo om att det inte skulle gå att skicka byxorna till mig eftersom säljaren låg på sjukhus och skulle behöva ligga där för behandling ett tag. Jag tyckte det hela kändes som en bluff, för att säljaren skulle slippa göra sig av med ett par märkesjeans för två spänn. Jag funderade länge på vad jag skulle svara, men skrev aldrig något, av rädsla för att den här personen kanske verkligen var allvarligt sjuk och inlagd på sjukhus. Det är inte rätt tid att börja bråka då, liksom.

Jag kom att tänka på det hela igen idag och bestämde mig för att söka på denna säljare på tradera. Och ser man på, hon har (från sin sjukhussäng?) lyckats lägga upp en hel del auktioner sedan sist, vissa av dem aktiva nu. Så jag mailade igen om att när hon nu tydligen känner sig bättre så kanske vi kan fullfölja köpet. Fortsättning följer...

Bodil Malmsten från sr.se

Jag har ju varit så positiv till att lyssna på alla Sommarpratare. Ett tag. Men fram till en bit in i augusti blev det bara för tjatigt. Jag orkar inte lyssna på en massa människor jag knappt känner till som jag bara känner på mig inte kommer att fånga mig i sitt sommarprat. Så jag ger upp! Jag orkar inte lyssna på allt. Jag lyssnar på Bodil Malmsten och Nahid Persson Sarvestani, sedan får det vara. Punkt slut!

Var lite orolig hur det skulle gå för mig att ta mig igenom denna tegelsten på nästan 700 sidor (jag har lite problem att finna tid och ro till att läsa). Men nu när jag är färdig kan jag ärligt säga att jag önskar att den hade varit dubbelt så lång. Vilken fantastisk bok! Den fick mig att undra vad det är för skit jag vanligtvis läser. Man får följa ett antal människor i Biafra/Nigeria före, under och efter Biafrakriget. Läs, läs, läs!

Fem halva gular solar av fem möjliga!

Idag är, precis som rubriken hintar, en mycket stor och viktig dag. Det är Lillasysters första dag i skolan! Nu har visserligen inte skolan börjat på riktigt, utan det är fritids hon ska till. Men det är ändå en väldigt, väldigt stor dag. Det känns som igår som båda mina syskon var små bebisar som använde blöjor, napp och sov i spjälsäng. Men nu är de alltså nio och sex år gamla. Snart är de väl vuxna och större än jag. Vad händer med världen!?

Ja, det var det. Kalmar var en mycket mysig liten stad, måste jag säga. Både på vägen ner och på vägen upp turades jag och Stenkastaren om att köra. Jag är egentligen livrädd för att ligga ute på vägarna, men jag tycker att jag klarade det ganska bra, även om hon inte fick mig att köra genom Stockholm. Men under min tid bakom ratten kom jag fram till att:

Lastbilar är djävulens fortskaffningsmedel.

Husvagnar är djävulens mobila hem när han är ute på semester.

Nu ska jag åka iväg till Kalmar, kommer tillbaka sent på lördag. Har aldrig varit där innan, så det ska bli lite spännande. Vi får hålla tummarna för att det går bra i trafiken också...

En listen viskning... Jag tycker inte att man ska prata bakom ryggen på kollegor, det blir så otroligt dålig stämning på arbetsplatsen...

Borat "avslöjade" lite av många amerikaners (och säkert också många andras) fördomar, men Brüno? Det var nog bara mest en komedi. Men några små skratt blev det, och många "gömma sig bakom Sambons axel och knipa ihop ögonen".

Imorgon blir det bio med Brüno efter jobbet. Borat var väldigt mycket skämskudde och Brüno blir nog ännu värre. Och det är ju svårt att ynna högt samtidigt som man håller för öronen när man är på bio, men det får gå ändå. Om inte annat så hjälper det mig att hålla mig vaken, vilket jag har haft lite problem med de senaste gångerna (dock inte den absolut senaste) jag har varit på bio.

PS: Man vet att man behöver lite ka-ching i kassan när kontot innehåller 52 kronor innan augusti ens har börjat.

Jag ska börja med att tillägga att jag vet vilka tre av mina fem grannar i trapphuset är, de är alltså inga mysterium för mig. Men de som bor rakt över och rakt under oss är helt okända för mig. Hur kan man bo så nära varandra under så lång tid, men aldrig ha råkat se varandra i trapphuset?

Jag vet att åtminstone personen ovanför mig existerar eftersom det dammsugs där med jämna mellanrum. Men personen rakt nedanför mig börjar jag tvivla på...  Persiennerna är för det mesta neddragna och när de mot förmodan faktiskt är uppdragna kan man skymta en sorgsen adventsljusstake i fönstret. Fantasin börjar verkligen flöda. Kanske jag ska plinga på och be att få låna något bara för att få en glimt av dem?

Och imorgon börjar jag jobba 07.00...

Den första var att jag fick träffa min moster, hennes man och min yngsta kusin i Uppsala (samt också mamsen och Lillasyster såklart!) och äta god lunch.

Den andra är av det lite mer udda slaget. När jag efter lunchen åkte hem tillsammans med min mamma visade det sig att det skulle komma en reporter från TV4 Uppland och filma hemma. Det började med en liten promenad och slutade med att jag höll handen med en jultomte som blåste i ett horn, allt filmat av den duktiga TV4-reportern. Det är en lång historia, men här kan man se klippet. Vet inte hur länge det kommer att ligga uppe, men förhoppningsvis väldigt länge!

Speakerrösten säger ungefär Tre av fyra barn som drabbas av cancer överlever. Men i var fjärde familj händer det ofattbara. Och så ser man tfyra stolar. På tre av dem sitter ett barn men den fjärde stolen är tom. Det barnet har alltså dött. :-(

Näää, inget barn får dö! Någonsin! Det bestämmer jag nu.

På väg hem med bussen tyckte jag att jag såg en gudomlig syn. En ny affär som pryddes av en skylt med det överjordiska lösenordet: Marimekko! Är det verkligen så att det öppnats en affär i centrum som bara säljer Marimekko? Det måste jag undersöka imorgon. Ja, inte för att jag med min ekonomi ska köpa något där, inte ens en nyckelring eller en liten strumpa. Men kolla får man!