Amanda byter Ghettot mot terapirummet
Idag var jag som sagt hos psykologen för första gången och inledde min 50 timmar långa egenterapi. Mottagningen låg högst upp i ett bostadshus och jag fick sitta i en pytteliten hall som fungerade som väntrum. Under tiden jag väntade besökte jag den lilla toaletten med en gammaldags spolning som jag aldrig har sett innan. Intressant, va?
Inne i själva rummet där "sessionerna" äger rum satt vi i två blåa skinnfåtöljer lite snett riktade mot varandra. Runt rummet fanns bokhyllor med en massa böcker och ett skrivbord med... en gåspenna? Ingen dator. Jag undrar hur hon mailade mig? Jag vill dock inte verka för negativ, inget fel på lokalen och det viktiga är ju inte hur det ser ut, utan hur psykologen var. Och hon verkar otroligt duktig! Jag var lite nervös att jag inte skulle ha något att säga, men efter några följdfrågor gick det att bara pladdra på... Hon ställde bra frågor och gjorde intressanta reflektioner över det jag sa. 45 minuters full uppmärksamhet är ju inte helt fel! Jag kommer definitivt att fortsätta gå hos henne.
Men en sak reagerade jag över. Jag hade nog inställningen att jag ska dit och snacka lite och sedan gå hem. Men terapi kräver tydligen något av den som kommer dit också! Jag måste tänka, svara på svåra frågor, motivera mig, minnas, reflektera, analysera... Hu, vilken utmaning jag har framför mig!
Inne i själva rummet där "sessionerna" äger rum satt vi i två blåa skinnfåtöljer lite snett riktade mot varandra. Runt rummet fanns bokhyllor med en massa böcker och ett skrivbord med... en gåspenna? Ingen dator. Jag undrar hur hon mailade mig? Jag vill dock inte verka för negativ, inget fel på lokalen och det viktiga är ju inte hur det ser ut, utan hur psykologen var. Och hon verkar otroligt duktig! Jag var lite nervös att jag inte skulle ha något att säga, men efter några följdfrågor gick det att bara pladdra på... Hon ställde bra frågor och gjorde intressanta reflektioner över det jag sa. 45 minuters full uppmärksamhet är ju inte helt fel! Jag kommer definitivt att fortsätta gå hos henne.
Men en sak reagerade jag över. Jag hade nog inställningen att jag ska dit och snacka lite och sedan gå hem. Men terapi kräver tydligen något av den som kommer dit också! Jag måste tänka, svara på svåra frågor, motivera mig, minnas, reflektera, analysera... Hu, vilken utmaning jag har framför mig!
Kommentarer
Trackback