Man har en ljudbok. Man lyssnar lite när man åker buss, diskar och lagar mat och plötsligt är hela boken slut. Lånade den här boken på cd på bibblan och njöt av att höra Marie Richardsson läsa upp den. Som några av er säkert har anat av titeln så är det en tung bok. Frågan är om den hade gått lika lätt att läsa för egen maskin, men nu kunde jag ju låta den rulla i öronen. Heberlein har bipolär typ 2, eller manodepressivitet, och när hon skriver den här boken är hon inne i en djup depression med mycket självmordstankar. 

Som tur är har jag lyssnat på Anns sommarprat från tidigare i somras och vet att hon lever och mår mycket bättre. Annars skulle jag väl bryta ihop totalt.

Boken hoppar fram och tillbaka lite rörigt, men det är väl så som sjukdomen är och det var heller ingenting som störde mig. Ärligt talat känns det lite konstigt att betygsätta 1-5 en människas innersta tankar och känslor. Men jag kan i alla fall säga att jag verkligen tyckte om boken och kan rekommendera den till dem som orkar.