Ring ring!

- Ja hej det är Amanda.

- Ja hej jag ringer från Uppsala Nya Tidning. Skulle ni vilja ha något lite billigt?

- Nej tack, det är bra.

- Tack och hej!

Vissa bloggare gör en krönika över vad som hänt under det senaste decenniet. Men 1999 var jag 13 år, liksom. Gick i sjuan. Hur mycket har inte hunnit hända, går inte ens att försöka sammanfatta. Men året som har varit ska jag försöka, om inte sammanfatta, så nämna några utmärkande drag ur. I något slags försök att bilda en kronologisk ordning.

Har sett Petra Mede m.fl.  på Andra Chansen i Norrköping med mamma.

Jag har blivit gudmor.

Jag har fått bevista min äldsta barndomskompis bröllop.

Jag har haft en något ofrivilligt mycket ledig sommar med bara lite jobb.

Jag har fått inse att båda min syskon numera går i skolan, bebisarna blir stora.

Jag har fyllt 23.

Jag har slutfört 50 timmar egenterapi.

Jag har gjort nästan hela min psykologpraktik, valt KBT-inriktning samt genomgått termin fem och nästa hela termin sex på psykologprogrammet.

Jag gör ett litet inhopp för att tipsa om en ny blogg: A shared shadow. Huvudpersonerna är min bror och styvpappa, och bloggen handlar om deras äventyr tillsammans. Rekommenderas!

Jag och Sambon vaccinerade oss samtidigt. Redan innan vi tog sprutan anade jag att det skulle bli problem. Sambon är väldigt känslig för olika signaler i kroppen, skulle man kunna säga. Ofta kan jag känna mig elak för att jag klankar ner på Sambon när han klagar som en liten bebis för olika åkommor som i mina ögon låter ganska små. Vem vet, det kanske verkligen är jättehemskt för honom att vara t. ex. lite snorig?

Hur som helst. Det började ca. två minuter efter att sprutan var tagen. Sambon började känna en otrolig smärta i armen och kunde knappt röra fingrarna. Han var dessutom svimfärdig. När vi sedan gick på stan höll han på att svimma och hans ögonmuskler rörde sig inte som han ville. När jag påpekade att om han verkligen mådde så otroligt dåligt som han själv påstår så borde han nog sätta sig ner så att jag kan ringa ambulans erkände han att det kanske inte var så farligt.

Nu halvligger han i soffan och har så ont att han knappt kan röra sig. Han har smärta i armen och oroar sig för att om han får en hjärtattack så kommer han inte att märka det eftersom han har samma symtom som vid en sådan nu. Jag erbjuder mig ännu en gång att kontakta sjukvården för att han ska kunna ligga inne för observation över natten så att man kan se att hans hjärta fungerar som den ska, men han avböjer igen. Senast vi talade var det ingen idé att planera vad vi ska äta till middag imorgon för att han antagligen inte kommer att överleva natten.

Efter många om och men så bestämde jag mig till slut för att vaccinera mig mot svininfluensan. Idag gjordes det och det känns så gött att ha det gjort! Inte en enda person hade jag framför mig i kön. Sjuksköterskan som gav mig sprutan poängterade också att jag hade fantastiskt elastisk hud. Det måste väl vara positivt?

Jag hoppas innerligt att jag inte får några värre biverkningar, har mycket viktigt som måste bli gjort imorgon. Just nu har jag ganska ont i armen men det har ingen betydelse.

Har haft en superhärlig helg med middag, fika, vin och loppis på nation (men inte allt på en gång) samt idag jättegod middag med grillat, potatisgratäng och blåbärspaj på Stenkastet. Men oj, vad helgen går snabbt. Och oj, vad man inte hinner något alls när man "jobbar" heltid. Hem, laga mat, diska, sätta igång en tvätt, hänga tvätt, göra sig i ordning, sova. Men min praktik är himla spännande!

Idag möttes jag och Sambon upp nere på stan. Till exempel skulle vi köpa en flaska vin på Systembolaget. När vi stod i kassan fick jag, som köpte flaskan visa leg. Men sedan frågade kassörskan också efter Sambons leg...

När jag och Lillkillen åkte buss hem från stan igår eftermiddag hände något lite ovanligt. Från en buske intill vägen flög två tvålitersflaskor i plast (fyllda med vatten) mot sidan av bussen. "Någon kastade flaskor mot bussen!" skrek en kille några säten bakom mig, annars hände ingenting egentligen. Men jag har ändå funderat lite på det där...

Av allt man kan kasta mot en buss, varför kastar man två plastflaskor?

Varför gör man sig besväret att fylla på två flaskor med vatten, gömma sig i en buske och sedan vänta på att en buss kör förbi för att kunna kasta flaskorna?

Vad tror man egentligen ska hända?

Eller... var flaskorna fyllda med någon typ av livsfarlig vätska och vi har egentligen en otrolig tur som fortfarande lever?

Idag var jag och Lillkillen på FUB-gympa. Det var himla skojigt, men det var en av killarna som var lite högljudd, så vi fick gömma oss i omklädningsrummet ett tag innan "oljudet" gick över. Lillkillen tror väl att han själv är tyst som en mus...

När jag precis hade flyttat hemifrån fick jag en otrolig påringning av alla möjliga sorters telefonförsäljare. Oftast var det inga problem att säga nej, men vissa företag har sådana metoder att man på något sätt säger ja även om man tror att man säger nej. Och så gick det till när jag plötsligt abonnerade på några mysko hälsokostpiller. Jag gjorde allt jag kunde för att bli av med skiten men det var inte det lättaste. Ingen svarade på deras telefonnummer och det fanns ingen mailadress. Företaget verkade byta namn med jämna mellanrum och högkvarteret låg utomlands. När man googlade kunde man se att det fanns många andra som hade liknande problem som jag.

Det slutade med att jag skickade ett brev till någon adress i Holland, men inget hände såklart, jag fick fortfarande piller jag aldrig skulle drömma om att stoppa i mig. Men då hände det otroliga - plötsligt svarade någon på deras kundtjänst. Och abonnemanget sades upp! Inga mer piller! Egentligen borde man väl anmäla dem någonstans för att få tillbaka de pengar det har kostat mig. Men hela grejen känns lite överspelad och jag vill helst inte ha något att göra med dem.

För en kvart sedan ringde telefonen och det var... Ta da, samma pillerföretag som jag lyckats bli av med! "Skulle du vilja vara intresserad av att bla bla bla..." sa försäljaren. Jag hörde inte mer för jag slängde på luren innan jag hann säga ett pip som de skulle kunna tolka som att jag hoppade på. Ha! Det är för övrigt min nya strategi när det gäller telefonförsäljare - lägg bara på luren innan det hinner bli jobbigt.

Nä säger jag... Det här var inte min typ av deckare. Till Arnes försvar ska jag väl säga att jag har läst en massa småsnuttar här och där vilket inte brukar göra en bok rättvisa. Men å andra sidan skulle jag nog ha tagit mig mer tid att läsa och lyckats hålla mig vaken när jag väl gjorde det om jag hade gillat boken bättre. Tyckte inte att det var speciellt spännande, inte min typ av intrig... Men totalt bottennapp var det inte ändå, det fanns vissa bitar som ja gillade. Men de bitarna var tyvärr för få!

Två av fem!

Sådär, nu är tenta avklarad. Jag tyckte jag kunde svara ganska bra på de flesta frågorna, även om vissa var lite oväntade. Den första frågan som handlade om handläggningsgången i Etikrådet hade jag ingen koll på, utan där hittade jag på. Ingen är perfekt!

Japp! Rätt ska väl vara rätt! Hihi.

Här i Aftonbladet kunde jag idag läsa att Salander tydligen inte är en riktig kvinna. Det är tydligen inte speciellt troligt att en kvinna skulle vara både våldsbenägen och it-snille. Det är alltså Rigmor Robért, läkare och psykoterapeut som har skrivit en debattartikel om detta. Hela kan man läsa här på Newsmill.

Kände först att jag verkligen ville skriva något, men blir så trött. Det jag kan bidra med till debatten är att Rigmor alltså inte alls är psykolog, som det står överst i artikeln på newsmill, utan psykoterapeut som är läkare i grunden. Till vårt försvar kanske?